När en blomma bryts avI sin vackraste blomdå blir marken så tristoch så fruktansvärt tom.Men kanske ändåatt det någonstans finnsen äng eller undangömd skreva,dit blommor som brutits för tidigtfår komma och fortsättaväxa och dofta och leva?Inte kan väl den blommanförvandlas till stoftsom av himlen har fåttbåde färger och doft?Men kanske ändåatt det någonstans finnsen kärlek som allt kan förklara:att den som har gjortden blomman en gångnu vill ha den tillbaksför han kan inte mervara utan den bara? Atle BurmanUr diktsamlingen: "En källa av ljus"