En morgonpromenad i det fina vårvädret...plötsligt sköljde saknaden efter dig över mig och smärtan river och sliter i mitt bröst. Aldrig mer ska du få se vitsipporna knoppas, höra vårfåglarnas kvitter... Kanske brydde du dig inte så mycket om sådant den tid du hade här på jorden men att du ändå aldrig mer ska få...den tanken smärtar mer än någon kan ana. åsikter finns det många om hur jag/vi ska sörja och att inte fastna i sorgen... Vad vet de som pratar om detta? Vet de att saknaden blir större för varje dag? Vet de att sorgen planar ut med tiden men att sårskorpan aldrig läker helt? Vet de att den när som helst kan trilla av och blotta det blödande sår som du lämnade efter dig hos oss? All längtan och kärlek finns i det såret och kan aldrig ta slut. Kärleken till dig, Lilla Johan, tar aldrig någonsin slut och jag skulle ge vad som helst för att ha fått bära din smärta så att du orkat leva vidare. älskar dig så oerhört mycket. Det är tomt här utan dig...I kärlek/Mamma